En tanke slår mig när jag försöker sova. Många människor befinner sig i förhållanden som inte är bra för dem, kanske rentav destruktiva. Kanske märks det knappast på ytan, men under den, ligger frustrationen och gror. I ett intressant samtal med en killkompis för några veckor sedan diskuterade vi tvåsamhetens vara eller icke vara. Just då kände jag mig frustrerad och trött på allt vad förhållanden heter. Det gör jag nog fortfarande. Kommer någon för nära blir det ganska jobbigt. Får jag själv välja att komma någon nära, så känns det tryggare. Men en viktigare tanke slår mig alltså nu: Kanske det inte är tvåsamheten i sig det är fel på, utan faktiskt det liv jag valde att leva under en period? Personen i fråga och jag var kanske helt enkelt bara galet fel för varandra? Kanske det en dag kan bli underbart med någon som är ämnad för mig? Kanske kan man må bra igen med någon man faktiskt har en massa gemensamt med?
No comments:
Post a Comment