Tar livet slut vid 40, och vad innebär det att vara lyckad?

Nu är man snart där. Ja. Förti alltså. Här sitter jag i min lägenhet. Ingen man. Inga barn. Jag kan inte låta bli att fråga mig själv: Hur är man när man är lyckad? Måste man följa nån speciell mall? Blir man lycklig av bebisen? Blir man lycklig av den där designade Marimekkogardinen? Eller slutar man till slut prata med varandra, förutom när man diskuterar färgkoder till väggarna som ska målas?

Jag vet inte längre om jag längtar till det livet. Man följer en trappa och klättrar upp för den, för det har liksom alla andra gjort. Men måste man? Nä, så klart inte. Men kan man finna sann lycka i sig själv, i det man faktiskt har här och nu, och - ännu viktigare - nöja sig med det?

Jag konstaterar snabbt att jag är tacksam för att jag är frisk, att mina föräldrar är friska och att jag har en massa underbara vänner. Jag är tacksam för att jag har en inre drivkraft som gör att jag inte bara lägger mig ner och väntar på att livet ska komma till mig. Jag går ut och tar för mig. Ensam, om det så krävs.

Vad innebär det att vara lyckad då? Egentigen är det ju väldigt individuellt - men tror att de flesta slänger sig in i nästa fas bara för att det är en smidig mall, ungefär som när man skapar sin bloggsida, det finns något färdigt att fortsätta till. Nytänket, att gå ifrån allt det där, är jobbigare. Känner du att du har det du vill ha, just nu? Kanske sitter du där i ditt egendesignade hem, med din man och dina två barn. Du borde vara lycklig men det är något som saknas. Något känns bara tomt.

Inte vet jag. Men för min del börjar det bli mer och mer uppenbart att det inte finns något facit. Vill man bo själv och njuta av sitt liv utan att följa den där mallen, kan det nog bli minst lika bra ändå, även att jag inte riktigt är överrens med mig själv ännu. Träffar man Mr Right så gör man.